Skola för alla eller för ”normala”?
För några dagar sedan träffade jag en man som var mycket kritisk till oss lärare. Ganska provokativt inledde han samtalet med: Ni måste sluta utbilda terrorister! Jag blev förstås ganska provocerad, men när han väl berättat om sin skoltid förstod jag honom bättre. Det var hjärtskärande att höra hur han på grund av läs- och skrivsvårigheter bokstavligt talat upplevt grundskolan som en tio år lång pina. Det han beskrev var en skola där dialogen mellan pedagogerna inte fungerade, så att insatserna bara bidrog till att bevisa för honom att han inte var som andra och inte höll måttet, inte var ”normal”. Som ett resultat av detta hade han när han gick ut grundskolan utvecklat en djup depression som gjorde det omöjligt för honom att under flera år klara av fortsatta studier eller ens sköta om sig själv.
Tack och lov är den skola han beskrev inte den grundskola Finland har idag. Det kändes fint att kunna berätta för honom att det han upplevt inte är det jag ser när jag inom DivED-projektet besöker skolor idag. Flera av de sorgliga upplevelser han beskrev är beaktade i våra läroplansgrunder och vi har utvecklat betydligt bättre repertoarer för att stöda elevernas individuella inlärningsstrategier.
Trots det vill jag gärna dela med mig av två aspekter i hans berättelse, som jag fortfarande tror vi har nytta av att tänka på i vårt dagliga arbete som pedagoger. För det första hade hans upplevelser fått honom att se och beskriva sig själv som en av de marginaliserade, potentiella ”terroristerna”. Det är alltså av helt avgörande betydelse dels att vi kan bekräfta varenda individ och dels att vi använder ett språkbruk som lyfter fram varje individs potential för lärande. Det behövs inte många negativa upplevelser före en ung, sårbar individ slutar se sig själv som kapabel att lära sig. Min sagesman berättade om en enda lärare – hans lärare i samhällslära – som såg hans potential, som lät honom göra proven muntligt och därmed gav honom möjlighet att visa sin potential. Det var alldeles uppenbart att detta satt djupa språk och bidragit till hans fortsatt stora engagemang och djupa insikter i samhällsfrågor.
För det andra har vi kanske fortfarande orsak att fundera på vilka elever som faktiskt inkluderas av de undervisningsformer vi använder och fastigheter vi bedriver undervisning i. I min samtalspartners berättelse var det tydligt hur mycket skada bristande samarbete ställde till med. Därför är det verkligen fint att samarbetet dels mellan specialpedagogen och klassläraren och dels mellan hemmet och skolan idag är mycket mer dynamiskt och systematiskt. Det ger garanterat bättre resultat. Den här aspekten kopplar också till de möjligheter och utmaningar inom demokrati- och människorättsfostran som lyftes fram under ett seminarium i Helsingfors den 14.3. Under seminariet lyfte experterna bland annat fram att ansvaret för att utbilda lärare om mänskliga rättigheter som juridisk begrepp och i människorättsfostran behöver tydliggöras. Det framhölls också att vi ofta föreställer oss att problemen med demokrati och mänskliga rättigheter finns någonstans långt borta, medan det de facto är på sin plats att också med eleverna diskutera hur de mänskliga rättigheterna tillgodoses i Finland, i våra skolor och vardagsmiljöer. En sammanfattning av seminariet hittar du här:
Jag är övertygad om att DivED-principerna, som du hittar mer info om här på projektets websida, är ett användbart verktyg för att åstadkomma en skola för alla snarare än för bara en del av våra elever.
Mikaela Björklund